Livet..
Är ju som en berg och dalbana. Det var ett bra tag sedan jag skrev något och jag känner att jag verkligen behöver skriva av mig lite nu, dela med mig av mina känslor och vad som har hänt sen sist.
Så..var ska jag börja?! Mitt liv flöt väl på,fram tills i september förra året när jag kände att allt blev för mycket. Alla krav jag hade på mig själv, hur jag skulle vara, hur mycket jag skulle ställa upp för andra trots att jag inte alltid orkade eller hade lust, pengarna jag kände mig skyldig att dra in eftersom Mange pluggade. Inte undra på att det tog stopp, för det var precis vad det gjorde. Jag började känna mig trött och sen ännu tröttare. En sjuklig, obeskrivlig trötthet som jag knappt kan beskriva. Jag var som i en dimma dygnet runt, kände hur jag bara mådde sämre och sämre. Så kom den dagen då jag inte orkade mer. Jag sjukanmälde mig för att jag blev sjuk och efter det var det totalt kört, jag klarade inte av att komma tillbaka, det var som en vägg framför mig som jag inte kunde komma förbi, svårt att förklara.
Jag tror fortfarande att allting som sker det sker av en mening. I alla fall det mesta, med undantag för hemska sjukdomar!! I alla fall, jag kom in på en utbildning som jag hade sökt till som HR-assistent, den började i augusti..Det blev min räddning för utan den vet jag inte vad som hade hänt. Jag gick ner i arbetstid, detta var alltså innan jag kände att jag inte orkade mer. Jag vet faktiskt inte vad jag tänkte med. Plugga distans på heltid och jobba, jag tänkte ju först nästan jobba heltid och plugga på heltid, men jag insåg snart att det inte skulle funka. Vissa klarar säkert av det, men med 2 barn hemma så blir det lite svårt. Utbildningen blev som sagt räddningen för mig eftersom jag valde att släppa jobbet helt och endast fokusera på skolan. Jag är ganska säker på att jag inte hade mått bättre av att byta jobb heller, inte då eftersom jag enligt läkaren var utmattad. Det har varit en tuff resa, en utbildning jag har fått kämpa mig igenom trots min enorma trötthet, jag har liksom inte velat ge upp en utbildning som jag kanske aldrig får chansen att ta igen senare. Det var dagar då jag bara kände att jag ville ge upp, jag orkade inte, jag ville bara trycka på "paus" och få släppa alla måsten. Jag klarade utbildningen med enligt mig, bra betyg. Betyg som jag är så stolt över. Jag hade även fantastiska lärare som stöttade mig igenom min resa och en fantastisk sambo som stöttade mig till tusen, vilket jag är oerhört tacksam över.
I maj blev jag klar, kände lite panik inför jobb och vad som skulle hända så jag kontaktade mitt gamla jobb för att höra efter om jag kunde jobba där över sommaren, vilket jag kunde. Jag är kvar på samma ställe idag men mitt mål är att arbeta med det jag nu är utbildad till :)
En annan dag jag alltid kommer att minnas är fredagen den 13:e juni, då rasade vår värld samman eftersom f´vi fick ett chockande besked. Jag kommer aldrig att glömma den dagen, jag minns den som igår. Jag var på leklandet med Agnes och hennes pappa, hon hade haft skolavslutning och just denna dag hade vi kommit överns om att vi skulle åka iväg och göra något tillsammans med henne.
Min telefon ringer, det är min mamma. Hon frågar om jag har pratat med min syster, vilket jag inte hade gjort då.Vi hade lite sms kontakt dagen innan, hon skulle åka in till sjukhuset med sin minsta son eftersom hon hade upptäckt en knöl på magen. Hon var helt säker på att det var navelbråck, det var det inte utan hon skulle komma tillbaka dagen efter för en ny undersökning, med ultraljud om jag inte minns helt fel, eller röntgen. Jag hörde inte så mycket mer än så.
Sen kom samtalet från mamma, hon frågade om jag hade pratat med min syster och jag sa som sagt nej. Då hör jag hur hennes röst låter annorlunda, jag hör att hon blir ledsen och då förstår jag- cancer, han har caner! 3 tumörer. Där sitter jag, bland en massa föräldrar och barn och får detta besked. Jag blev helt paff, jag grät inte jag visste bara inte vart jag skulle ta vägen. Det här drabbar ju inte oss?! visst att jag är livärdd för cancer, speciellt sedan jag själv blev mamma. Men det drabbar ju inte oss, jag tror inte att jag är ensam med att tänka så, det är liksom så himla overkligt. En fruktansvärt skrämmande, vidrig och äcklig sjukdom!! tack och lov så ser prognosen god ut men jag kan ju erkänna att jag är rädd, väldigt rädd på vad som ska/kan hända. Vi försöker tänka positivt, man kan inte göra annat. Att ett barn ska tas ifrån en p g a denna orättvisa sjukdom det finns inte i min värld, jag vill inte tänka så, jag kan inte tänka så. Allt kommer att bli bra, han kommer att bli frisk.
Detta blev ett rörigt inlägg men det är känslor jag bär på inom mig som måste få komma ut, sånt som är jobbigt.
/S
Kommentarer
Trackback
